det är synd om mig, typ.

jag sitter här. i källaren. ensam. & sjuk.
buhu va synd det är om mig. ehe, egentligen inte.
eller kanske lite, eftersom jag är sjuk.
men ensamheten kan jag leva med, förtillfället.
jag vill inte smitta nån med min förkylning;
fast det verkar försent, för alla går runt o är smått sjuka.
iallafall i skolan, inga ursäkter. jag märkte det, så de så.

nej, orka klaga- jag lever ju åtminstonde.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0